kotlett ock drack sitt te, borrade han ner hakan i sin himmelsblåa halsduk, som pryddes av två diamantnålar förenade med en liten guldkedja, och ett egendomligt, förbindligt småleende, som kunde tydas på många sätt, lekte på hans läppar. Men då han såg att hon var våt om fötterna sade han:
— Sätt upp foten på kaminen — högre — på porslinsfrisen.
Hon var rädd att smutsa ner den. Men notarien sade i artig ton:
— Det som är vackert kan inte göra någon skada.
Nu försökte hon väcka hans medlidande och blev själv rörd, under det hon berättade honom om sina försakelser och alla de inskränkningar hon måst underkasta sig inomhus. Han förstod detta så väl — en elegant dam som hon! Och fortfarande med att äta sköt han sin stol närmare henne, så att hans knä snuddade vid hennes känga, vars våta sula ångade, stödd mot kaminen.
Men då hon begärde tusen francs knep han ihop läpparna och förklarade sig sedan mycket ledsen över att hon ej långt för detta anförtrott honom förvaltningen av sin ekonomi, ty det fanns hundra bekväma sätt, till och med för ett fruntimmer, att göra sina pengar vinstgivande. Man skulle med säkerhet kunnat göra förträffliga spekulationer antingen i Grumesnils torvmossar eller genom att köpa jordlotter omkring Havre, och han kom henne att sjuda av raseri vid tanken på de sagolika summor, som hon sannolikt kunnat förtjäna.
— Hur kommer det sig, frågade han, att ni inte har vänt er till mig?
— Jag vet inte, sade hon.
— Varför? Ni var således rädd för mig? Det är tvärtom jag som bort beklaga mig över er. Vi känna varandra knappast! Och ändå intresserar jag mig varmt för er; jag hoppas att ni inte tvivlar på det?
Han räckte fram sin hand, fattade hennes, kysste den med ett glupskt uttryck i sina ögon och behöll den sedan kvar på sitt knä, och han lekte med hennes fingrar,
