allt under det han viskade en hel mängd galanta fraser.
Hans hesa röst jollrade som en porlande bäck, en gnista sköt från hans pupiller genom de speglande glasögonen, och han strök med händerna över Emmas bara arm innanför klänningsärmen. Hon kände hans flämtande andedräkt på sin kind. Han generade henne i hög grad.
Hon reste sig hastigt och sade till honom:
— Min herre, jag väntar!
— På vad? sade notarien, som plötsligt vart blek som ett lik.
— På pengarna.
— Men —
Nu brast det löst:
— Nåväl — ja!
Han släpade sig på knä fram till henne, utan förbarmande med sin nattrock.
— Av nåd, gå inte! Jag älskar er!
Han tog henne om livet.
Allt blodet strömmade till fru Bovarys ansikte. Hon vek undan med hotande min och utropade:
— Ni begagnar er oblygt av min nödställda belägenhet, min herre! Jag är beklagansvärd, men jag är inte fal!
Hon gick.
Notarien satt kvar helt häpen med ögonen fästade på sina vackra broderade tofflor. De voro en present av en älskarinna. Åsynen av dem tröstade honom slutligen. För övrigt tänkte han att en sådan historia skulle ha fört honom alldeles för långt.
Vilken usling! En sådan nedrighet! tänkte hon, där hon ilade fram under asparna vid vägkanten. Missräkningen ökade ännu mera harmen över att någon vågat kränka hennes blygsamhet; ödet tröttnade då aldrig att förfölja henne, tänkte hon, och denna tanke gjorde henne stolt. Aldrig hade hon känt en sådan aktning för sig själv eller ett sådant förakt för alla andra. Hon var i en krigisk sinnesstämning. Hon skulle ha velat slå männen, spotta dem i ansiktet, krossa dem allesammans, och hon fortfor att skynda vägen framåt, blek, skälvande, sjudande
