kvinnors kärlek. Men vi skola börja om igen, inte sant? Vi skola älska varandra! Se, jag skrattar ju, jag är lycklig! Men så säg då någonting!
Hon var förtjusande; i hennes ögon darrade en tår som en regndroppe i en blå blomkalk. Han drog henne ner i sitt knä och smekte hennes mjuka hår, vari solens sista strålar lekte. Hon böjde ner pannan, han kysste henne helt lätt på ögonlocken.
— Du har gråtit! sade han. Varför?
Hon brast ut i snyftningar. Rodolphe trodde att det var ett utbrott av hennes kärlek; då hon teg tog han denna tystnad för en sista kvarleva av blygsamhet och utropade:
— Ack, förlåt mig! Du är den enda jag tycker om. Jag har varit tanklös och grym! Jag älskar dig, jag skall alltid älska dig! Varför gråter du? Säg mig det!
Han föll på knä.
— Nåväl — jag är ruinerad, Rodolphe! Du måste låna mig 3,000 francs!
— Men — men — sade han och reste sig upp, i det hans ansikte fick ett allvarligt uttryck.
— Du vet, fortfor hon hastigt, att min man hade satt in hela sin förmögenhet hos en notarie; han har rymt. Vi ha lånat; klienterna vilja ej betala. För övrigt är arvsutredningen inte avslutad än; vi få pengar längre fram. Men i dag gör man utmätning hos oss, emedan vi inte kunna betala 3,000 francs. Det är nu genast, på ögonblicket, och förlitande mig på din vänskap har jag kommit hit.
Ah! tänkte Rodolphe, som plötsligt blev mycket blek, det är därför hon har kommit hit!
Slutligen sade han i lugn ton:
— Jag har inte 3,000 francs, min fru.
Han narrades icke. Om kan haft dem skulle han troligen ha lämnat henne dem, ehuru det vanligen är motvilligt man utför sådana ädelmodiga handlingar, Av alla de kalla regnskurar, som kunna falla över kärleken, är en begäran om ett penninglån den iskallaste och fördärvligaste.
