Sida:Madame Bovary (sv).djvu/305

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Det lönar inte mödan, jag skall sedan själv tala om det för honom. Se så, lys mig!

Hon gick ut i förstugan, varifrån man kom in i laboratoriet. På väggen hängde en nyckel med ordet »giftrummet» skrivet på en vidhängande träbit.

— Justin! ropade apotekaren, som blev otålig.

— Låt oss gå dit upp!

Och han följde henne.

Hon vred om nyckeln i låset och gick rakt fram till den tredje hyllan, så noga mindes hon allt, fattade den blåa glasburken, ryckte ur proppen, förde in sin hand, drog ut den full av ett vitt stoft och tömde det i sin mun.

— Håll! ropade han och kastade sig över henne.

— Tyst! Någon kunde komma —

Han var i förtvivlan, han ville ropa.

— Säg ingenting, ansvaret skulle drabba din husbonde!

Sedan gick hon därifrån, plötsligt lugnad och nästan glad som efter fullgörandet av en plikt.


Då Charles kommit hem, uppskrämd av nyheten om utmätningen, hade Emma nyss gått ut. Han ropade, grät, förlorade besinningen, men hon kom icke tillbaka. Var kunde hon vara? Han skickade Felicité till Homais, till herr Tuvache, till Lheureux, till Gyllene Lejonet, överallt, och då hans ångest lämnade honom tid till besinning, tänkte han på att hans anseende var förspillt, deras ekonomiska ställning undergrävd, Berthes framtid förstörd! Av vad anledning? Icke ett ord till svar! Han väntade till klockan sex på kvällen. Slutligen kunde han ej stå ut längre, och inbillande sig att hon hade rest till Rouen gick han ut på stora landsvägen, vandrade en halv mil, mötte ingen, väntade ännu en stund och vände sedan om.

Hon var hemkommen.

— Vad står på? Varför? Förklara mig!

Hon satte sig vid sitt skrivbord och skrev ett brev, som hon långsamt förseglade efter att ha satt ut datum och klockslag.

— Du skall läsa det i morgon, men gör mig inte en enda fråga innan dess! Nej, inte en enda!



299