krampaktigt hakat sig fast. Hennes ojämna puls var nu nästan omärklig.
Svettdropparna trängde ut på hennes blåaktiga ansikte, varpå utdunstningarna tycktes ha stelnat till ett metallglänsande skal. Hennes tänder skallrade, hennes ögon tycktes tränga ur sina hålor och stirrade runt omkring sig; på alla frågor svarade hon endast med en skakning på huvudet, men hon smålog två eller tre gånger. Efter hand blev hennes klagan högljuddare. Ett dovt tjut undslapp henne; sedan påstod hon att hon var bättre och att hon genast skulle stiga upp. Men hon greps ånyo av konvulsioner och skrek:
— O, min Gud, det är gräsligt!
Han kastade sig ner bredvid sängen.
— Tala! Vad är det du har ätit? Svara i himlens namn!
Och han betraktade henne med blickar så ömma att hon aldrig hade sett något dylikt.
— Där — där borta! sade hon med knappast hörbar röst.
Han störtade fram till skrivbordet, bröt förseglingen och läste högt:
»Anklaga ingen — — —» Han stannade, höll handen för ögonen och läste om det ännu en gång.
— Hjälp! Hjälp!
Han kunde ej få fram annat än ordet förgiftad! förgiftad! om och om igen. Felicité sprang till Homais, som ropade ut det på torget. Fru Lefrançois hörde det ända in till sig på Gyllene Lejonet. Några gäster stego upp för att gå och tala om det för sina grannar, och hela natten var det en förskräcklig uppståndelse i köpingen.
Charles gick av och an i sängkammaren; han stammade, visste knappast till sig, var nära att svimma. Han stötte emot möblerna, rev håret av sig, och aldrig hade apotekaren trott, att han skulle uppleva en sådan förfärlig scen.
Han gick hem till sig för att skriva till herr Canivet och doktor Larivière. Han hade alldeles förlorat fattningen; han skrev mer än femton koncept. Hippolyte begav sig till Neufchâtel, och Justin sporrade så obarmhärtigt
