Bovarys häst att han måste lämna honom efter sig vid brynet av Guillaumeskogen, alldeles utmattad och nästan ihjälriden.
Charles ville bläddra i sitt medicinska lexikon, men han såg ingenting, raderna dansade omkring för hans ögon.
— Lugn! sade apotekaren. Det gäller bara att ge henne in något kraftigt motgift. Vad är det för ett gift?
Charles visade brevet. Det var arsenik.
— Nåväl, återtog Homais, man måste företaga en analys.
Ty han visste att vid alla förgiftningar måste man företaga en analys, och den andre, som ej förstod honom, svarade:
— Ja, gör det! Rädda henne —
Sedan återvände han till den sjuka, knäföll på mattan och låg där snyftande med huvudet stött mot sängkanten.
— Gråt inte! sade hon till honom. Snart skall jag inte plåga dig längre!
— Varför? Vad är det som tvingat dig?
Hon svarade:
— Jag måste, min vän.
— Var du inte lycklig? Är det mitt fel? Jag har ändå gjort allt vad jag har kunnat!
— Ja — det är sant — du är god!
Och hon förde långsamt handen över hans hår. Den ljuva rörelse, som detta väckte hos honom, ökade ännu mera hans sorg; han kände sitt hjärta sammankrympas av förtvivlan vid den tanken att han måste förlora henne just nu, då hon bevisade honom mera kärlek än någonsin, och han kunde ej hitta på någonting, han visste ingenting, han vågade ingenting, nödvändigheten att genast fatta ett beslut berövade honom den sista återstoden av besinning.
Nu hade hon slutat, tänkte hon, med allt bedrägeri, alla lågheter och alla de otaliga begärelser, som plågat henne. Nu hatade hon ingen; en skymning bredde sig över hennes tankar, och av alla jordiska röster hörde hon endast sitt stackars hjärtas oavbrutna klagan, mild och otydlig som det sista ekot av en musik, som dör bort i fjärran.
