Sida:Madame Bovary (sv).djvu/309

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— För in lilla Berthe, sade hon och reste sig på armbågen.

— Du är väl inte sämre, eller hur? frågade Charles.

— Nej, nej!

Felicité kom in med barnet på armen; den lilla var klädd i sin länga nattdräkt, varunder hennes nakna fötter stucko fram, hon såg allvarsam ut, nästan som om hon ännu drömde. Hon såg sig förvånad omkring i det oordnade rummet och blinkade med ögonen, bländad av ljusen som brunno överallt. De erinrade henne troligen om julmorgnarna, då hon väcktes så här tidigt och bars in till moderns säng för att där ta emot sina julklappar, ty hon sade:

— Var ä de, mamma?

Och då ingen svarade fortfor hon:

— Jag ser inte till min lilla sko!

Felicité böjde sig ner över sängen med henne, under det hon fortfarande såg bortåt kaminen.

— Är det dadda som har tagit dem? frågade hon.

Vid detta namn, som erinrade henne om hennes otrohet och hennes lidanden, vände fru Bovary bort sitt huvud, som om hon i sin mun känt den bittra smaken av ett annat, ännu skarpare gift. Berthe satt nu på sängkanten.

— Å, vad du har stora ögon, mamma! Vad du är blek! Så du svettas!

Hennes mor betraktade henne.

— Jag är rädd! sade den lilla och drog sig undan.

Emma tog hennes hand för att kyssa den, men hon spjärnade emot.

— Nog nu! För bort henne! utropade Charles, som stod snyftande inne i alkoven.

Sedan avtogo symtomen ett ögonblick; plågorna tycktes minskas, och vid minsta ord hon yttrade, vid varje lugnare andetag, som höjde hennes bröst, fick han nytt hopp. Äntligen kom nu Canivet, och han kastade sig gråtande i dennes armar.

— Ah! Det är ni! Tack! Ni är god! Men nu är hon bättre. Se på henne —



303