nit. Då han blev ond darrade alla hans underlydande för honom, och hans lärjungar hyste en sådan vördnad för honom att de knappast hunnit bli självständiga läkare, förrän de började härma honom så mycket de kunde; hos dem alla, i småstäderna runt omkring, återfann man hans långa stoppade kappa och hans vida svarta rock, vars nedfällda uppslag hängde ner över hans knubbiga händer, mycket vackra händer, som aldrig voro klädda i handskar, liksom för att lättare kunna gräva i allt elände. Han föraktade ordnar, titlar och akademier, han var gästfri, frikostig, faderlig mot de fattiga och utövade dygden utan att tro därpå; han skulle nästan ha varit ansedd som ett helgon, om ej hans kvickhet gjort honom fruktad som en avgrundsande. Hans blick, som var skarpare än hans lansetter, borrade sig djupt ner i ens själ och upptäckte genast vad som var svepskäl och osanningar. Han gick sålunda sin väg fram med detta godmodiga majestät, som medvetandet av en stor talang och ett fyrtioårigt oförvitligt och ansträngt liv skänka.
Redan i dörren rynkade han ögonbrynen, då han fick se Emmas likfärgade ansikte med gapande mun. Under det han låtsades höra på Canivet kliade han sig under näsan med pekfingret och sade:
— Bra, bra.
Men Bovary hade lagt märke till hans axelryckning; deras blickar möttes, och denne man, som ändå var så van att se sorg och förtvivlan, kunde ej hindra att en tår föll ner på hans krås.
Han bad Canivet stiga ut i nästa rum. Charles följde med dem.
— Det står illa till, eller hur? Om man skulle lägga på senapsdegar? Eller — jag vet inte vad. Hitta på någonting, ni som har räddat så många!
Charles tog om honom med bägge armarna och betraktade honom med en bönfallande, nästan förvildad blick.
— Seså, lugna er, min bäste herre! Här är ingenting mer att göra.
Och doktor Larivière vände sig bort.
— Ni går?
