— Jag kommer tillbaka.
Han gick ut, liksom för att ge kusken en befallning, tillsammans med herr Canivet, som ej heller var angelägen om att se Emma dö mitt för sina ögon.
Apotekaren hann upp dem på torget. Han följde alla celebriteter som skuggan, det låg i hans natur. Också besvor han herr Larivière att göra honom den utomordentliga äran att äta frukost hos honom.
Man skickade i största hast och hämtade duvor på Gyllene Lejonet; alla kotletter som funnos hos slaktaren, grädde hos Tuvache, ägg hos Lestiboudois, och apotekaren hjälpte själv till med anrättningen, under det att fru Homais tummade snörena på sin kofta och sade:
— Ni får ursäkta, min herre; ty så snart man i den här eländiga hålan inte vet av någonting på förhand — — —
— Fotglasen!!! viskade Homais.
— Om vi bodde i en stad skulle vi åtminstone kunna bjuda på fina charkuterivaror —
— Var tyst! — Nu är det serverat, herr doktor!
Då man kommit sig i gång med att äta ansåg han lämpligt att meddela några detaljer rörande katastrofen:
— I början förspordes en viss torrhet i farynx, därefter olidliga smärtor i epigastrium, oroande ymniga kräkningar jämte symtom av koma.
— Varför hade hon tagit in gift?
— Det vet jag inte, herr doktor, och inte heller vet jag var hon har kunnat komma över arseniken.
Justin, som i detsamma kom in med en mängd tallrikar, ryckte till och började darra.
— Hvad går åt dig? sade apotekaren.
Vid denna fråga släppte ynglingen alltsammans i golvet.
— Nöt! skrek Homais, tölp! Fördömda åsna!
Men hastigt gjorde han våld på sin harm och fortfor:
— Jag tog mig för att göra en analys, och pro primo stoppade jag varligt ner i ett rör — — —
— Det hade varit bättre, sade kirurgen, om ni hade stoppat ner era fingrar i hennes hals.
Hans ämbetsbroder teg, ty han hade nyss mellan fyra ögon fått sig en väldig skrapa för att kräkmedlet givits
