patienten in så sent, och Canivet, som varit så morsk och pratsam vid operationen av klumpfoten, var i dag mycket tillbakadragen; han smålog gillande och föll aldrig i talet.
Homais var förtjust och stolt över att få vara värd, och tanken på Bovary nästan ökade hans goda lynne, i följd av den egoistiska jämförelsen med honom själv. Doktorns närvaro bragte honom även i extas. Han bredde ut hela sin lärdom, talade utan något slags sammanhang om cantharides, upasträdet, mancenillan och huggormen.
— Jag har till och med läst om att vissa personer befunnits liksom berusade och avsvimmade, efter att ha ätit korv, som blivit för starkt rökt! Så stod det åtminstone i en mycket intressant rapport, uppsatt av en av våra farmaceutiska storheter, en av våra mästare, den ryktbare Cadet de Gassicourt.
Fru Homais kom in, bärande ett spritkök, ty Homais anrättade alltid sitt kaffe vid bordet, han hade för övrigt bränt det själv, malt det själv och blandat till det själv.
— Saccharum, herr doktor, sade han, då han bjöd socker.
Sedan skickade han efter alla sina barn, ty han ville gärna höra doktorns åsikt om deras kroppskonstitution.
Då herr Larivière stod i begrepp att gå bad fru Homais honom om ett råd för sin man. Han fick alltid blodet åt huvudet sedan han sovit middag.
Då doktorn öppnade dörren för att gå var apoteket fullt med folk, och han hade riktigt svårt att bli av med herr Tuvache, som befarade att hans hustru skulle få lungsot, emedan hon hade för vana att spotta i askan. Därefter kom herr Binet, som ibland kände en sådan onaturlig hunger, fru Caron, som hade klåda över hela kroppen, Lheureux, som var utsatt för svindel, Lestiboudois, som plågades av reumatism, och fru Lefrançois, som hade sura uppstötningar. Äntligen satte de tre hästarna sig i rörelse, och det var den allmänna åsikten att han just icke visat sig särdeles förekommande.
