Sida:Madame Bovary (sv).djvu/314

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den allmänna uppmärksamheten riktades nu på herr Bournisien, som gick genom hallarna med den heliga oljan.

Trogen sina grundsatser jämförde Homais prästerna med korpar, som framlockades av liklukt; åsynen av en präst utgjorde ett personligt obehag för honom, ty den svarta rocken kom honom att tänka på graven, och han avskydde den förra av fasa för den senare.

Icke desto mindre ryggade han ej tillbaka för vad han kallade sin mission, och återvände till Bovary i sällskap med Canivet, som herr Larivière, innan han reste, ivrigt uppmanat till att ej överge den sjuka; och om ej fru Homais satt sig däremot, skulle han ha fört med sig sina båda söner för att vänja dem vid livets allvar och ge dem en läxa, ett exempel att minnas för hela livet.

Då de inträdde hade rummet fått en hemsk, högtidlig prägel. På det med en vit servett betäckta sybordet lågo fem, sex små bomullstappar på en silvertallrik, framför ett stort krucifix, mellan två tända armstakar. Emma låg med hakan mot bröstet och vidöppna ögon; hennes stackars händer trevade på lakanet. Charles stod vid sängfoten, blek som en marmorstaty och med röda ögon, fastän han nu ej grät längre; prästen låg på knä och mumlade böner.

Hon vände långsamt på ansiktet och tycktes bliva innerligt glad då hon plötsligt fick se kyrkoherdens violetta stola; sannolikt erfor hon ånyo samma mystiska, översvinneliga känslor som förr, då hon var andligt sinnad, och evighetssyner började skymta för hennes själs blick. Prästen steg upp och tog krucifixet; då sträckte hon fram halsen, liksom törstande, pressade sina läppar mot gudamänniskans kropp och tryckte därpå med all sin döende kraft den eldigaste kärlekskyss som hon någonsin givit. Sedan uppläste han Misereatur och Indulgentia, doppade sin högra tumme i oljan och började den sista smörjelsen: först på ögonen, som så hade gnistrat av begärelse efter all jordisk glans ock prakt, därefter på munnen, som så ofta öppnats till lögner, sedan på händerna, som så gärna vidrört allt lent och sammetsmjukt, och slutligen på fötterna, som fordom voro så snabba


308