då hon skyndade till den förbjudna kärlekens hemliga möten, och som nu aldrig mer skulle taga ett steg.
Kyrkoherden torkade sina fingrar, kastade bomullstapparna på elden, sedan han doppat dem i olja, och gick därefter och satte sig bredvid den döende för att säga henne att hon nu skulle kasta alla sina lidanden på Jesus Kristus och överlämna sig åt den himmelska barmhärtigheten.
Han försökte att i hennes hand sätta ett invigt vaxljus, en symbol av det himmelska ljushav, varav hon snart skulle vara omgiven. Emma var för svag att kunna hålla ihop fingrarna, och ljuset skulle ha fallit i golvet om ej herr Bournisien hade tagit emot det.
Emellertid var hon ej lika blek som förut, och hennes ansikte hade ett uttryck av lycksaligt lugn, som om sakramentet botat henne.
Prästen underlät ej att påpeka detta; han förklarade till och med för Bovary att Herren ibland förlängde de döendes liv, då han ansåg det gagneligt för deras eviga välfärd.
Hon såg sig långsamt omkring, som om hon vaknat ur en dröm, sedan begärde hon med tydlig röst sin spegel, och hon höll den framför sig en stund, ända tills stora tårar runno utför hennes kinder. Då drog hon en djup suck, lät huvudet falla tillbaka och sjönk ner på kudden.
Hennes bröst började flämta. Hela tungan trängde ut ur hennes mun, hennes rullande ögonglober vitnade, man skulle kunnat tro henne redan vara död, om ej hennes bröstkorg skakats av ursinnigt hastiga stönanden, som om själen sprattlat för att bli fri. Felicité knäföll framför krucifixet, och till och med apotekaren böjde litet på sina knän, under det att herr Canivet stod och såg ut på torget. Bournisien hade börjat bedja igen, med ansiktet nedböjt över sängkanten och sin svarta prästrock släpande bakom sig långt utåt rummet. Charles låg på knä på andra sidan med armarna utsträckta mot Emma. Han hade fattat hennes händer, han tryckte dem, och han spratt till varje gång han kände hennes hjärta slå. Allt eftersom rosslingarna blevo starkare skyndade
