— Ja.
Apotekarens idéer voro nu uttömda; han gläntade på fönsterjalusierna.
— Se, där går herr Tuvache.
Charles upprepade mekaniskt:
— Där går herr Tuvache.
Homais vågade ej tala vidare om begravningen; det var kyrkoherden som förmådde honom till att gå in på att den skulle få äga rum.
Han stängde in sig i sitt mottagningsrum, fattade en penna, grät en stund och skrev sedan:
»Jag vill att hon skall begravas i sin brudklänning, med vita skor och krans. Hennes hår skall ligga utslaget över axlarna; tre kistor, en av ek, en av mahogny och en av bly. Ingen behöver hålla några tröstetal till mig, jag skall nog behärska mig. Över alltsammans skall man breda ett stort draperi av grön sammet. Det är min vilja. Rätta er efter den.»
Man förvånade sig mycket över Bovarys romaneska idéer, och apotekaren sade till konom:
— Den där sammeten förefaller mig vara överflödig. För övrigt blir det så dyrt —
— Vad rör det er? utropade Charles. Låt mig vara i fred! Ni älskade henne inte! Gå er väg!
Kyrkoherden tog hans arm för att promenera ett slag i trädgården tillsammans med honom. Han talade om förgängligheten av allt jordiskt. Gud var vis och god; man borde utan knot underkasta sig hans vilja, till och med tacka honom.
Charles for ut i hädelser.
— Jag avskyr er Gud!
— Ni behärskas ännu av upprorsandan, nickade prästen.
Bovary var långt borta. Han gick med stora steg utmed muren, framför spaljéen, och han skar tänderna, han såg upp mot himlen med hotfulla blickar, men icke så mycket som ett löv föll till marken.
Det duggregnade. Charles, som gick med öppen rock,
