mådde, och då apotekaren besvarat detta spörsmål återtog han:
— Ni förstår, såret är ännu för färskt!
Homais gratulerade honom till att ej, som alla andra, vara utsatt för att förlora en älskad maka; därefter började en diskussion om prästernas celibat.
— Det är inte naturligt, sade apotekaren, att en man lever utan umgänge med kvinnokönet. Man har sett exempel på att brott —
— Men i himlens namn, utropade prästen, hur tycker ni att en gift man skulle kunna bevara biktens hemligheter?
Homais angrep bikten. Bournisien försvarade den; han talade vitt och brett om de förbrytelser, som blivit gottgjorda, tack vare densamma. Han talade om flera anekdoter om tjuvar, som plötsligt blivit hederliga människor. Militärer, som nalkats biktstolen, hade känt fjällen falla från sina ögon. Det fanns i Freiburg en präst —
Apotekaren sov. Herr Bournisien fortfor en stund att röra på läpparna; sedan sänkte han småningom hakan, släppte sin tjocka svarta bok och började snarka.
De sutto mitt emot varandra med magen i vädret, pussigt ansikte och butter min; efter så många tvister möttes de äntligen i samma mänskliga svaghet, och de höllo sig lika orörliga som liket bredvid dem, vilket tycktes sova.
Charles, som nu inträdde, väckte dem icke. Det var hans sista besök där uppe. Han kom för att ta avsked av henne.
De välluktande örterna röko ännu, och virvlar av blåaktiga ångor blandade sig vid det öppna fönstret med den inträngande dimman. Några stjärnor lyste, och nattluften var blid.
Vaxdroppar från ljusen föllo som stora tårar på lakanen i sängen. Charles stirrade på de gula ljuslågorna, tills det värkte i ögonen.
Reflexer dallrade på den månskensvita sidenklänningen. Emma försvann nästan däri; han tyckte att hon liksom trängde ut ur sitt kroppsliga omhölje och uppgick i de omgivande föremålen, blandade sig med tystnaden, mörkret,
