den förbiilande vinden och de uppstigande fuktiga ångorna.
Plötsligt tyckte han sig se henne i deras trädgård i Tostes, på bänken, framför hagtornshäcken, eller på gatorna i Rouen, i portgången till deras hus, på gården vid Bertaux. Han hörde ännu skrattet från de muntra ungersvennerna, som dansade under äppleträden; rummet var fullt av doften från hennes hår, och hennes klänning frasade vid hans omfamning som en ström av eldgnistor. Och det var hon som låg där!
Han satt länge och drog sig till minnes all sin försvunna lycka, hennes attityder, hennes åtbörder, klangen av hennes röst.
En oemotståndlig nyfikenhet lockade honom att långsamt med fingerspetsarna lyfta upp hennes slöja. Men han uppgav ett anskri av fasa, som väckte de båda andra. De förde ner honom i matsalen.
Sedan bestänkte herr Bournisien rummet med vigvatten, och Homais slog ut litet klor på golvet.
Felicité hade för deras räkning satt fram på byrån en flaska brännvin, en ost och ett stort vetebröd. Apotekaren, som kände sig hungrig, då klockan led mot fyra på morgonen, suckade:
— Jag skulle sannerligen inte ha någonting emot att stärka mig litet!
Prästen lät ej bedja sig länge. Han gick för att hålla sin mässa och kom sedan tillbaka; de åto och drucko, småflinade, utan att veta varför, upplivade av denna munterhet utan anledning, som ofta fattar en då man länge haft tråkigt, och då de tömde det sista glaset, slog prästen apotekaren på axeln och sade:
— Vi bli riktigt goda vänner till sist!
Nere i förstugan mötte de karlarna som kommo för att spika igen likkistan. I två timmar måste nu Charles pinas av att höra hammarslagen. Sedan bar man ner henne i ekkistan, som man satte in i de båda andra. Då äntligen de tre locken voro fastspikade och igenlödda, bar man ut liket i portgången, och Yonvilleborna började strömma till sorgehuset.
