X.
Nu anlände gubben Rouault. Då han på torget fick se de svarta draperierna framför porten, föll han i vanmakt.
Då han återfått sansen sjönk han gråtande i Bovarys armar:
— Min dotter! Emma! Mitt barn! Förklara mig — ?
Och den andre svarade snyftande:
— Jag vet inte, jag vet inte! Det är himlens förbannelse!
Apotekaren skilde dem åt.
— Alla dessa sorgliga detaljer äro onödiga. Jag skall tala om alltsammans för herr Rouault. Det kommer folk. Glöm för all del inte att visa er som män!
Stackars Charles ville visa sig duktig och upprepade flera gånger:
— Ja — låt oss visa mod och självbehärskning!
— Nog skall jag vara stark! utropade den gamle. Jag skall vara med ända till det sista.
Klockorna ringde. Allt var färdigt. Tåget skulle sätta sig i rörelse.
De bägge sörjande sutto på en bänk i koret och sågo de båda sjungande korgossarna oupphörligt passera förbi. Herr Bournisien i full ornat sjöng med gäll röst; han bugade sig för tabernaklet, lyfte upp händerna, sträckte ut armarna. Lestiboudois gick omkring i kyrkan med sin stav. Framför notställaren stod likkistan mellan fyra rader vaxljus. Charles kände sig frestad att stiga upp och blåsa ut dem.
Man hörde det taktmässiga ljudet av en järnskodd käpp mot stenhällarna. Det kom från stora ingången och tystnade i ett av sidoskeppen. En karl i en grov brun tröja knäföll med svårighet. Det var Hippolyte, drängen på Gyllene Lejonet. Han var klädd i sitt nya ben.
Man sjöng, man knäböjde, man steg upp; det tog aldrig slut! Charles erinrade sig, att en gång under den första tiden av sitt äktenskap hade de tillsammans bevistat mässan, och då hade de suttit på andra sidan, till höger vid väggen. Nu började klockringningen igen. Det
