Då de fyra listerna voro utlagda, placerade man kistan därpå. Han såg huru den firades ner.
Slutligen hörde han en stöt; listerna drogos upp. Då tog Bournisien skyffeln, som Lestiboudois räckte honom. Han stänkte vigvatten med den högra handen och kastade ner en väldig skyffel sand med den vänstra. Den skrällde mot kistan med detta hemska dån, som tyckes oss vara ett genljud från evigheten.
Prästen räckte vigvattenskvasten till sin granne. Det var herr Homais. Han riste den gravitetiskt, sedan lämnade han den till Charles, som föll på knä i jorden ock ropade: — Farväl! Han skickade henne slängkyssar, han släpade sig fram till gravens kant och ville störta sig ner till henne.
Man förde bort honom, och det dröjde ej länge förrän han lugnade sig. Kanske kände han till och med, liksom alla de andra, en obestämd känsla av belåtenhet med att det var slut.
Då gubben Rouault kom tillbaka hem satte han sig helt lugnt att röka en pipa, vilket Homais ansåg vara föga passande. Han anmärkte även att herr Binet ej hade varit med alls, att Tuvache »hade smitit» efter mässan och att Théodore, notariens betjänt, var klädd i blå rock — som om han inte kunnat komma över någon svart! Det brukades ju så, för tusan! — Han gick från den ena gruppen till den andra och meddelade sina observationer. Alla beklagade dödsfallet, och i synnerhet Lheureux, som ej hade uraktlåtit att infinna sig vid begravningen.
— Stackars lilla fru! En sådan sorg för hennes man!
Apotekaren inföll:
— Ni vet väl att han skulle ha tagit livet av sig, om inte jag hade varit?
— Ett så präktigt fruntimmer! Och tänk att jag såg henne i lördags i min butik!
— Jag har inte haft tid, sade Homais, att tänka ut några ord att säga vid hennes grav.
Då Charles kom hem klädde han om sig, och gubben Rouault tog åter på sig sin blåa blus. Fru Bovary
