tyngden av en omätlig sorg. Plötsligt gnisslade grinden. Det var Lestiboudois; han kom för att hämta sin spade, som han glömt kvar. Han kände igen Justin då denne hoppade över muren, och nu visste han vem det var, som brukade stjäla hans potatis.
XI.
Dagen därpå tog Charles hem sin lilla dotter. Hon frågade efter sin mamma. Man svarade henne att hon var bortrest, att hon skulle ha med sig leksaker hem åt henne. Berthe frågade efter henne då och då, men slutligen tänkte hon ej mer på henne. Barnets glättighet skar Bovary i hjärtat.
Snart började penningbekymren igen, herr Lheureux skyllde ånyo på sin vän Vinçart, och Charles skrev reverser på ofantliga summor, ty han ville aldrig gå in på att sälja en enda av de möbler, som hade tillhört henne. Hans mor blev ond. Han blev ännu mera förbittrad än hon. Han var helt och hållet förändrad. Hon flyttade därifrån.
Nu började man sko sig. Mademoiselle Lempereur krävde betalning för ett halvt års lektioner, ehuru Emma aldrig hade tagit en enda (oaktat den kvitterade räkningen, som hon hade visat Bovary), det var en överenskommelse mellan de båda fruntimren, ägaren av lånbiblioteket fordrade betalning för tre års abonnemang, gumman Rolet begärde ersättning för att hon burit bort ett tjog brev, och då Charles frågade, vad det var för brev, var hon nog grannlaga att svara:
— Jag vet inte, det var väl fråga om saker som hon köpte.
För varje skuld, Charles betalade, trodde han att det var slut. Men det dök ständigt upp nya.
Han ville driva in fordringar för sjukbesök, som han gjort för länge sedan. Man visade honom hans hustrus brev. Då måste han be om ursäkt.
Felicité begagnade nu sin matmors klänningar, icke
