alla, ty han hade behållit några, som han gick och beskådade i hennes toalettrum, där han stängde in sig. Felicité hade ungefär samma växt som Emma, och ofta, då Charles såg henne bakifrån, narrades han av en synvilla att utropa:
— Stanna! Stanna!
Men vid pingsttiden rymde hon från Yonville tillsammans med Théodore och stal allt vad som fanns kvar av Emmas garderob.
Det var vid den tiden som änkefru Dupuis hade den äran underrätta honom att hennes son, herr Léon Dupuis, notarie i Yvetot, ingått trolovning med mademoiselle Leocadie Leboeuf från Boudeville. I det lyckönskningsbrev, som Charles skickade till honom, skrev han bland annat:
»Vad min stackars hustru skulle ha glatt sig!»
En dag, då han strövade omkring på måfå i huset, kom han upp på vinden; han råkade trampa på ett hopkramat papper. Han öppnade det och läste: »Mod, Emma! Var stark! Jag vill icke vara anledning till ert livs olycka.» Det var Rodolphes brev, som fallit ner mellan ett par lårar och som draget från vindsluckan nu jagat fram till dörren. Charles stod som förstenad på samma ställe, där Emma fordom, ännu blekare än han, hade velat dö i förtvivlan. Slutligen upptäckte han ett litet R vid slutet av den andra sidan. Vad betydde det? Han erinrade sig Rodolphes trägna besök, hans plötsliga försvinnande och hans tvungna min, då han sedan träffat henne ett par gånger. Men brevets vördnadsfulla ton förde honom bakom ljuset.
De ha kanske älskat varandra platoniskt, tänkte han.
För övrigt var Charles ej den som gick i botten med någonting; han ryggade tillbaka för bevisen, och hans obestämda svartsjuka överröstades av den omätliga sorgen.
Ibland var det som om hon ännu levat, för att behaga henne antog han hennes smak, hennes åsikter, han köpte sig lackerade stövlar, han började begagna vita halsdukar. Han smetade kosmetik i sina mustascher, han
