skrev reverser liksom hon. Hon demoraliserade honom från andra sidan graven.
Han blev tvungen att sälja bordsilvret stycke för stycke, sedan sålde han möblerna i salongen. Alla rummen blevo tomma, men sängkammaren, hennes rum, stod orörd. Efter middagen gick Charles dit upp. Han satte det runda bordet framför elden och sköt fram hennes länstol. Han satte sig mitt emot den. Ett ljus brann i en av de bronserade stakarna. Berthe satt bredvid honom och färglade tavlor.
Den stackars mannen led av att se henne så illa klädd, ty den nya pigan frågade ej mycket efter henne. Han lagade hennes leksaker, klippte pappersgubbar åt henne eller sydde ihop hennes trasiga dockor. Men om hans blick kom att falla på syskrinet, ett band, som låg och skräpade, eller till och med en nål, som blivit kvarliggande i en springa på bordet, blev han tankfull, och han såg så ledsen ut, att även hon blev ledsen.
Ingen kom numera och hälsade på dem, ty Justin hade flytt till Rouen, där han blivit bodbetjänt hos en kryddkrämare, och apotekarens barn besökte allt mera sällan lilla Berthe. I anseende till skillnaden i förmögenhetsförhållanden ansåg herr Homais ej lämpligt att den förtroliga bekantskapen fortsattes.
Den blinde, som ej blivit botad av salvan, hade återvänt till sin vanliga plats nedanför Bois-Guillaumekullen, där han berättade för alla resande om apotekarens fruktlösa experiment, så att då Homais for till staden måste han gömma sig bakom Svalans fönstergardiner för att ej bli sedd.
Charles hade huvudet fullt av vackra idéer beträffande Emmas grav. Först föreslog han en avbruten pelare med ett draperi, sedan en pyramid, därefter ett Vestatempel, ett slags rundbyggnad, eller också »en konstgjord ruin». Men vid alla dessa planer avstod Homais aldrig från tårpilen, vilken han ansåg vara en oundgänglig symbol av sorgen.
Charles och han företogo tillsammans en resa till Rouen för att bese färdiggjorda gravvårdar. Slutligen
