Sida:Madame Bovary (sv).djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

När hennes mor dog, grät hon mycket de första dagarna. Hon lät sätta in en slinga av den avlidnas hår i en medaljong, och i ett brev, som hon sände till Bertaux och som var fullt av dystra reflexioner över livet, bad hon att en gång bli nedlagd i samma grav. Fadern trodde att hon var sjuk och kom för att hälsa på henne. Emma var inom sig stolt över att så tidigt ha kunnat fördjupa sig i denna poetiska »Weltschmerz», som vardagsmänniskor aldrig kunna tillägna sig. Hon hängav sig följaktligen åt Lamartine, lyssnade till harposlagen på sjön, de döende svanarnas sång, de fallande bladens prasslande och den Eviges röst i lundarnas sus. Hon ledsnade dock snart därvid, men ville ej erkänna det, fortfor av vana och sedan av fåfänga och överraskade till sist sig själv med att känna sig helt lugn till sinnes och lika fri från svårmod i hjärtat som rynkor på pannan.

Klostersystrarna, som haft sådana höga tankar om mademoiselle Rouaults kallelse, märkte till sin stora förvåning, att hon tycktes undandraga sig deras omsorger. De hade i själva verket så tråkat ut henne med sitt eviga tal om andaktsövningar, predikningar, den vördnad, man är skyldig helgonen och martyrerna, kroppens helgd och själens salighet, att hon gjorde som en häst, när man rycker honom i tygeln: hon tvärstannade och började tugga på betslet. Hon, som varit materialistisk mitt i sin entusiasm, som tyckt om kyrkan för blommornas skull, musiken för ordens skull och böckerna för deras inverkan på känslan, kunde ej erkänna trons mysterier, lika litet som hon kunde finna sig i disciplinen, som var någonting stridande mot hennes natur. När hennes far tog henne ur pensionen var det ingen som sörjde över hennes avresa. Abbedissan hade till och med gjort den iakttagelsen, att hon under den sista tiden visat sig föga vördnadsfull mot de fromma systrarna.

När Emma återkom hem, fann hon i början nöje i att befalla över tjänstfolket, men ledsnade snart på landet och började sakna klostret. När Charles första gången kom till Bertaux, betraktade hon sig som en, vars illusioner ramlat den ena efter den andra, hon hade ingenting


3*
35