Och dock — om Charles hade vetat, om han anat någonting, om hans blick en enda gång hade kommit hennes tankar till mötes, trodde hon, att hennes överfulla hjärta skulle ha kokat över, som den mogna frukten vid blotta vidrörandet faller ned från sin spaljé. Men i den mån deras vardagsliv antog en förtroligare prägel, avlägsnades hennes hjärta allt mer och mer från honom, och banden, som förenade dem, lossnade.
Charles' konversation var platt som en trottoar och hela världens tankar vandrade där fram i sin vardagskostym utan att väcka någon sinnesrörelse, reta ens skrattmuskler eller framkalla några drömmerier. Medan han bodde i Rouen, sade han, hade nyfikenheten aldrig drivit honom att gå på teatern och se på skådespelarna från Paris. Han kunde varken simma, fäkta eller hantera pistol, och en dag kunde han ej förklara för henne en ryttareterm, som hon läst i en roman.
Borde icke en man tvärtom känna till allt, utmärka sig i alla slags idrotter, låta en erfara lidelsens allmakt och inviga en i alla de mysterier, som utgöra livets krydda och poesi? Men den stackaren invigde henne ej i någonting, han visste ingenting, önskade ingenting. Han trodde att hon var lycklig, och hon retade sig på honom för detta liknöjda lugn, denna flegmatiska tröghet, ja, till och med för den lycka, hon beredde honom.
Hon ritade ibland, och det var ett stort nöje för Charles att stå och betrakta henne, där hon satt nedlutad över sitt papper och plira med ögonen för att bättre se hennes arbete. Då hon satt vid pianot, stegrades hans förvåning allt mera ju fortare hennes fingrar löpte. Hon hade ett kraftigt anslag och hennes fingrar överflögo hela klaviaturen uppifrån och ned utan avbrott. Då det gamla instrumentet, vars strängar vibrerade, sålunda rycktes upp av henne, hördes det till ändan av byn, om fönstret var öppet, och länsmannens skrivare, som gick förbi på landsvägen barhuvad och i tofflor, stannade med sin pappersrulle i handen och hörde på henne.
Å andra sidan förstod Emma att sköta sitt hus. Hon
