skickade räkningar till de sjuka i väl hopsvarvade brev. Då de om söndagarna bjödo någon granne på middag, kunde hon bjuda på någon smakfullt upplagd rätt, förstod sig på att lägga upp pyramider av reines-Claude på vindruvsblad, serverade marmelad, uppstjälpt ur formen på en tallrik, och hon talade till och med om att köpa sköljkoppar till desserten. Allt detta bredde en viss glans även över Bovary.
Charles steg slutligen i sin egen aktning, då han tänkte på, att han ägde en sådan hustru. Han förevisade med stolthet i matsalen två små blyertsritningar av henne, dem han hade låtit sätta in i mycket breda ramar och hängt upp på väggen med långa gröna snören. Då kyrkfolket kom från mässan, såg man honom i hans port med vackra broderade tofflor.
Han kom sent hem, klockan 10, ibland vid midnatt. Då begärde han mat, och som pigan gått till sängs, var det Emma som serverade honom. Han tog av sig i skjortärmarna för att göra det bekvämt för sig. Han räknade upp alla människor som han hade mött, talade om i vilka byar han hade varit, vilka recept han hade skrivit, och belåten med sig själv åt han upp allt vad som var kvar av rostbiffen, smulade sönder sin ost, åt ett äpple, tömde sin vinkaraffin, gick därefter till sängs, lade sig på ryggen och snarkade.
Som han länge hade varit van vid nattmössa, ville hans sidenduk ej sitta kvar; också hängde hans hår om morgonen i oordning långt ned i ansiktet och var pudrat av dunet från hans huvudkudde, vars knytband gingo upp om natten. Han bar alltid grova stövlar, som sutto i stora veck vid vristen. Han sade, att det var »tillräckligt bra på landet».
Hans mor gillade denna sparsamhet, ty hon kom och hälsade på honom som förr, då någon häftig storm rasat i hennes eget hem, men mot sin sonhustru tycktes emellertid fru Bovary d. ä. hysa fördom. Hon ansåg, att hon var alldeles för fin för deras ekonomiska ställning. Ved, socker och ljus gingo åt som i ett förnämt hus, och den
