massa bränsle, som gick åt i köket, skulle ha räckt till tjugufem rätter! Hon ordnade hennes linne i skåpen och lärde henne att se upp med slaktaren, då han kom med kött. Emma höll till godo med dessa föreläsningar, som fru Bovary slösade på henne, och orden min dotter och min mor växlades hela dagen i ända, fastän med skälvande läppar; bägge uttalade de sina vänskapliga ord med en röst darrande av vrede.
På fru Dubucs tid kände den gamla frun sig ännu vara huvudperson, men nu tyckte hon, att Charles' kärlek till Emma inkräktade på vad som tillhörde henne, och hon iakttog sin sons lycka med melankolisk tystnad, som när en ruinerad genom fönsterrutorna ser folk sitta till bords i hans forna hus. Under det hon låtsade sig tala om gamla minnen, påminde hon honom om sina mödor och uppoffringar, och efter att ha jämfört dem med Emmas slarv, drog hon den slutsatsen, att det ej var sunt förnuft i att avguda henne så där exklusivt.
Charles visste ej vad han skulle svara. Han respekterade sin mor, och han tillbad sin hustru; han ansåg den enas omdöme ofelbart, och ändå fann han ej, att den andra gav någon anledning till anmärkningar. Då fru Bovary hade gått, försökte han i timid ton att framkasta en eller två av de obetydligaste anmärkningarna, som han hört sin mor göra, men Emma bevisade honom med ett enda ord att han misstog sig, och bad honom endast tänka på sina patienter.
Emellertid ville hon, enligt de teorier hon ansåg goda, elda upp sig till kärlek. Hon deklamerade i trädgården vid månsken alla kärleksdikter hon kunde utantill och sjöng smäktande melankoliska adagios för honom, men hon var lika lugn efteråt som förut, och på Charles tycktes det ej göra något intryck.
Då hon sålunda försökt slå eld mot sitt hjärtas flinta utan att kunna avlocka den en gnista och för övrigt ej var i stånd att förstå vad hon ej själv erfor, lika litet som att tro på vad som ej uppenbarade sig i konventionella former, kom hon utan svårighet till den övertygelsen, att Charles' passion numera just ej var mycket
