vakna. Men hon! Hennes liv var kallt som en vind, vars glugg vetter åt norr, och ledsnaden spann som en tyst spindel sin vävnad i alla hennes hjärtas mörka vrår. Hon påminde sig examensdagarna, då hon gick upp på estraden för att hämta sina små kransar. Med sina hårflätor, sin vita klänning och sina sidenskor var hon en täck uppenbarelse, och då hon gick tillbaka till sin plats, böjde herrarna sig fram för att gratulera henne; gården var full av vagnar, man sade adjö till henne från vagnsdörrarna, musikläraren gick förbi med sin viollåda och tog av sig hatten. Vad allt detta var längesedan! Vad det var längesedan!
Hon ropade på Djali, tog henne mellan sina knän, strök med handen över hennes långa fina huvud och sade till henne:
— Se så, kyss matmor, du som inte har några sorger!
Det smärta djuret gäspade långsamt, och då hon såg dess melankoliska min, blev hon rörd, jämförde det med sig själv och talade högt till det, som om hon tröstat en bedrövad.
Ibland kom en stark blåst från havet, som långt uppåt fälten förde med sig en frisk svalka, mättad med sälta. Rörvassen böjde sig gnisslande ned till jordytan och bokarnas blad susade, under det att deras toppar, som ständigt vaggade av och an, fortsatte att viska. Emma svepte schalen om sina axlar och steg upp.
I allén silade sig en grön dager genom lövverket och lyste på den släta mossan, som sakta knittrade under hennes fötter. Solen höll på att gå ned, himlen var röd mellan grenarna, och de i en rak linje planterade trädens jämntjocka stammar liknade en brun kolonnad, som avtecknade sig på guldgrund; hon blev rädd, ropade på Djali, gick hastigt stora landsvägen tillbaka till Tostes, sjönk ned i en länstol och talade ej ett ord på hela kvällen.
Men mot slutet av september inträffade någonting ovanligt: hon blev bjuden till markis d'Andervilliers på Vaubyessard.
Markisen, som varit statssekreterare under
