gick efter ett fång hö och kastade det i häcken, så gott hon kunde.
I stället för Nastasie, som slutligen reste från Tostes badande i tårar, tog Emma i sin tjänst en fjortonårig fader- och moderlös flicka med beskedligt ansikte. Hon förbjöd henne att gå i mössa, lärde henne att tilltala sitt herrskap i tredje personen, att knacka på dörren innan hon gick in, att strykä, stärka och hjälpa till vid fruns toalett som en kammarjungfru. Den nya pigan lydde utan knot för att slippa bli bortkörd, och som frun vanligen lät nyckeln sitta i skänken, tog Felicité varje kväll ett litet förråd socker, som hon åt upp i ensamheten, sedan hon gått och lagt sig och läst sina böner.
Om eftermiddagarna gick hon ibland över till gästgivaregården mitt emot och pratade med postiljonerna. Frun satt där uppe i sitt rum.
Hon bar en öppen morgonrock, mellan vars uppslag man såg en veckad chemisett med tre guldknappar. Hennes bälte var ett snöre med tre tofsar och hennes små röda tofflor voro framtill prydda med en bandrosett. Hon hade köpt sig en portfölj, ett skrivtyg, ett pennskaft och kuvert, ehuru hon ej hade någon att skriva till; hon dammade sin etagére, såg sig i spegeln, tog en bok men tänkte ej på vad hon läste, utan lät den falla ned i knäet. Hon längtade att få göra resor eller att återvända till sitt kloster. Hon önskade på samma gång att dö och att få bo i Paris.
Charles travade på skogsvägarna i regn och snö. Han åt pannkakor i bondgårdarna, fick vid åderlåtningar den ljumma blodstrålen i ansiktet och lyssnade på rosslande bröst, men varje kväll mottogs han av en flammande brasa, ett dukat bord och en hustru i elegant toalett och doftande så friskt, att han knappast visste varifrån denna doft kom, om det ej var hennes eget skinn, som parfymerade hennes kläder.
Hon tjusade honom med en mängd fina idéer: än var det ett nytt sätt att klippa pappersmanschetter till ljusen, än en volang, som hon förändrade på sin klänning, eller det ovanliga namnet på en helt vanlig rätt, som
