långsamt på taket mitt emot och reste rygg i det matta solskenet. Vinden drev upp skyar av damm på landsvägen. Ibland tjöt en hund på avstånd, och klockan fortsatte med jämna mellanrum sin enformiga ringning, som bortdog över fälten.
Emellertid kom kyrkfolket från aftonsången. Kvinnorna i blankade kängor, bönderna i ny blus, de små barnen, som hoppade barhuvade framför dem, alla gingo hem till sig. Och fem eller sex karlar, alltid desamma, stodo ända till mörkrets inbrott utanför gästgivaregårdens port och spelade kronvägg.
Vintern blev kall. Fönsterrutorna voro varje morgon frusna, den gråa dager, som trängde genom dem, liksom genom mattslipat glas, var sig lik hela dagen. Klockan fyra på eftermiddagen måste man tända lampan.
De dagar, då det var vackert väder, gick hon ned i trädgården. Daggen hade på kålstockarna lämnat kvar silvernät med långa, glittrande trådar, som hängde från den ena till den andra. Man hörde ingen fågelsång, allt tycktes sova, spaljéen var betäckt med halm och vinstocken satt som en stor sjuk orm under utsprånget av muren, på vilken man, då man kom närmare, såg mångfotade gråsuggor släpa sig fram.
Hon gick in igen, stängde dörren, rörde om i elden och kände ledsnaden falla över sig ännu tyngre än förut. Hon skulle ha kunnat gå ned och prata med pigan, men det blygdes hon för.
Skolmästaren i svart sidenmössa öppnade varje dag, på samma klockslag sina fönsterluckor, och lantpolisen gick förbi med sin sabel spänd om livet på sin blus. Gästgivarens hästar gingo morgon och kväll över gatan, tre och tre, för att gå och dricka i dammen. Då och då ringde dörrklockan på krogen, och då det blåste hörde man det lilla bronshandfat, som utgjorde perukmakarens skylt, gnissla på sina hakar. Hans butik pryddes av en gammal modeplansch, som var fastklistrad på rutan, och en fruntimmersbyst av vax med gult hår. Han, perukmakaren, klagade också över att hans liv var förfelat, han drömde om någon butik i en stor stad,
