omoraliska saker; vid sådana tillfällen gjorde hennes man stora ögon.
Skulle detta elände räcka evigt? Skulle hon aldrig komma ur det? Hon var väl ändå ej sämre än alla andra fruntimmer som levde lyckliga! Hon hade sett hertiginnor på Vaubyessard, som hade haft klumpigare växt och simplare sätt än hon, och hon förbannade Försynens orättvisa. Hon stödde huvudet mot väggen och grät; hon avundades alla, som levde ett tygellöst liv i bullersamma nöjen, dem hon ej kände till.
Hon vart blek och hade anfall av hjärtklappning. Charles ordinerade valeriana och kamferbad. Alla försök man gjorde tycktes endast öka hennes nervositet ännu mera.
Vissa dagar pratade hon med en feberaktig iver; dessa exalterade utbrott avlöstes plötsligt av ett slapphetstillstånd, varunder hon varken talade eller rörde sig. Hon livade då upp sig genom att hälla ut en flaska eau-de-cologne över sina armar.
Som hon ständigt beklagade sig över Tostes, kom Charles på den idén att det sannolikt var något lokalt inflytande som var orsak till hennes sjukdom, och hakande sig fast vid denna tanke funderade han allvarsamt på att flytta därifrån.
Då började hon dricka vinättika för att bli mager, skaffade sig torrhosta och förlorade helt och hållet aptiten.
Det kostade på Charles att överge Tostes, sedan han bott där i fyra år, och just nu, då han började få en ansedd ställning. Men om det var nödvändigt så — ! Han förde henne till Rouen och rådfrågade sin forne lärare. Det var en nervös sjukdom; hon måste byta om luft.
Efter att ha vänt sig åt flera håll fick Charles veta, att det i arrondissementet Neufchâtel fanns en stor köping vid namn Yonville-l'Abbaye, vars läkare, som var en polsk emigrant, hade flyttat i förra veckan. Då skrev han till apotekaren på platsen för att få veta befolkningens antal, avståndet till närmaste läkare, huru mycket hans företrädare haft i årlig inkomst o. s. v.; och som
