modebutikens båda flaggor av ylletyg vaja ännu för vinden; apotekarens preparat förmultna allt mer och mer i sin grumliga sprit, och det gamla av regnet urblekta guldlejonet med sin hundfrisyr sitter fortfarande ovanför värdshusets dörr.
Den kväll, då herrskapet Bovary skulle anlända till Yonville, hade änkefru Lefrançois, ägarinnan till detta värdshus, så bråttom, att svetten lackade av henne, under det hon svängde sina kastruller. Dagen därpå var torgdag i köpingen. Hon måste på förhand stycka sönder kött, ta ur kycklingar, koka soppa och bränna kaffe. Dessutom måste hon tänka på att ge mat åt sina inackorderingar samt åt doktorn, hans hustru och deras piga. Från biljarden hördes skallande gapskratt, tre mjölnare sutto i lilla salen och rekvirerade brännvin, brasan sprakade i kakelugnen, och på det långa köksbordet stodo, mitt ibland bitar av rått kött, hela staplar av tallrikar, som skramlade, tack vare grannskapet med huggkubben, där man hackade spenat. På bakgården hörde man hönsen skrika, då pigan jagade dem för att skära halsen av dem.
En herre i gröna skinntofflor, litet koppärrig och klädd i sammetsmössa med guldtofs värmde ryggen mot kaminen. Hans ansikte uttryckte endast självbelåtenhet, och han såg lika lugn och flegmatisk ut som steglitsen i videburen ovanför hans huvud; det var apotekaren.
— Artemise! ropade värdshusvärdinnan, spänta stickor, fyll på vinkaraffinerna, bär in brännvin, skynda dig! Om jag åtminstone visste vad jag skulle ha för dessert åt herrskapet som ni väntar! Herre min skapare! Nu börja reseexpediterna sitt oväsen igen inne på biljarden! Och deras vagn som står kvar i portgången! Den kör väl Svalan sönder då hon kommer! Säg till Polyte att han sätter in den i vagnshuset. Kan ni tänka er, herr Homais, sedan i morse ha de spelat femton partier och druckit åtta krus cider! Men de stöta bestämt hål på klädet, fortfor hon, i det hon betraktade dem på avstånd med skumsleven i hand.
— Förlusten vore inte stor, svarade herr Homais, då finge ni köpa annat.
