När vi kommo in i klassrummet, brukade vi kasta våra mössor på golvet för att få fria händer. De slungades från tröskeln under vars och ens bänk, så att de slogo emot väggen och rörde upp en mängd damm; bruket var nu en gång så.
Men vare sig han ej hade märkt detta förfaringssätt eller ej vågade följa exemplet, nog av, bönen var redan slut och nykomlingen höll ännu sin mössa i knäet. Det var en huvudbonad så att säga av kompositanordning; man kunde däri återfinna element från pälsmössan, soldatschakån, den runda filthatten och sotareluvan, det var, med ett ord, en sådan stackars persedel, vars stumma fulhet nästan är rörande. Den var oval som ett ägg och inklädd med valfiskben; ovanför ett underlag av tre valkar vidtog ett fält av omväxlande harskinns- och sammetsrutor, som skildes åt genom röda ränder, sedan kom ett slags påse, som slutade i en pappfodrad månghörning, betäckt med gansbroderier, härifrån nedhängde på ett långt, smalt snöre en liten tofs av guldtråd. Mössan var alldeles ny, det syntes på den blanka skärmen.
— Stig upp! sade läraren.
Han reste sig upp; mössan föll till golvet och hela klassen började skratta.
Han lutade sig ned för att taga upp den. Hans granne gav honom en knuff, så att han tappade den igen; han tog upp den ännu en gång.
— Lägg bort hjälmen, sade läraren, som var ett kvickhuvud.
Nu brast ett sådant gapskratt löst, att den stackars gossen alldeles förlorade koncepterna, han visste ej, om han skulle hålla mössan i handen, låta den ligga på golvet eller sätta den på huvudet. Han satte sig ned och lade den över sina knän.
— Stig upp, återtog läraren, och säg mig ert namn.
Nykomlingen framstötte ett oartikulerat läte.
— Säg om det!
Han upprepade under hela klassens fnissande samma obegripliga ord.
— Högre! befallde läraren. Högre!
