gråtande, en hel mängd ömma och skämtsamma tirader, som runno honom i minnet. Tanken på att vara far gjorde honom stolt. Ingenting felades honom nu mera. Han kände till det mänskliga livet i grund och botten och han installerade sig däri helt glad och självbelåten med bägge armbågarna på bordet.
Emma kände sig i början högst förvånad, men längtade sedan efter ett slut på detta för att få veta huru det kändes att vara mor. Men som hon ej hade råd att anskaffa broderade barnmössor och en vagga i form av en snäcka med förhängen av skärt siden, avstod hon i ett anfall av dåligt lynne från att själv ombestyra utstyrseln och beställde den i klump hos en sömmerska i köpingen, utan att själv biträda med varken anmärkningar eller råd. Hon fick således ej roa sig med dessa förberedelser, som äro en försmak av moderskänslan, och hennes kärlek till barnet blev kanske därigenom något förminskad redan från början.
Men som Charles vid måltiderna ständigt talade om den väntade avkomlingen, började även hon snart intressera sig för samma ämne.
Hon önskade sig en son. Han skulle vara stark och brunett, hon skalle kalla honom Georges, och tanken på att vara mor till en manlig varelse var som en revansch för alla svikna förhoppningar under hennes förflutna liv. En man är åtminstone fri, han kan få göra bekantskap med världen och passionerna, svinga sig över alla hinder, smaka på alla slag av lycka, till och med den som är svårast att uppnå. Men en kvinna stöter ständigt på hinder. På samma gång trög och böjlig har hon sin fysiska svaghet och sitt sociala beroende emot sig. Hennes vilja är en lekboll för alla vindar som slöjan på hennes hatt; det är alltid något begär som rycker henne med sig, och någon konvenansregel som håller henne tillbaka.
Förlossningen inträffade en söndagsmorgon inemot klockan sex, i soluppgången.
— Det är en dotter! sade Charles.
Hon vände bort huvudet och föll i vanmakt.
