dem med evigt samma ord: — God afton, mitt herrskap! När han sedan hade slagit sig ned på sin plats mellan de båda makarna frågade han läkaren huru det stod till med hans patienter, och denne hörde sig för huru stora honorar han enligt den andres åsikt hade att vänta. Sedan pratade man om vad som stod i bladet. Så dags på dagen kunde Homais tidningen utantill, och han redogjorde därför ord för ord, både redaktörens egna reflexioner och alla historier om olyckshändelser i Frankrike och utlandet. Men då dessa ämnen voro uttömda, kastade han i några anmärkningar om maten, som han såg framför sig. Ibland reste han sig till hälften och visade fru Bovary på det möraste köttstycket eller också vände han sig till pigan och gav henne goda råd huru hon skulle laga raguer och huru mycket kryddor hon skulle använda för att maten skulle bli hälsosam. Orden arom, osmazon och gelatin förde han ständigt på tungan. Homais hade för övrigt flera recept i sitt huvud än glasburkar i sitt apotek, han excellerade i att koka marmelader, vinättika ock söta likörer, ock han kände även till konsten att konservera ost och sköta om vinet, då det jäste.
Klockan åtta kom Justin och hämtade honom, ty då skulle apoteket stängas. Herr Homais betraktade honom med skälmaktiga miner, i synnerhet om Felicité var närvarande, ty han hade märkt, att hans elev trivdes mycket bra i doktorns hus. — Den krabaten, sade han, börjar få sina idéer, och jag tror, f—n ta mig, att han är kär i er piga!
Men han hade ett ännu svårare fel att förebrå honom, och det var att han lyssnade på allt vad man sade. Om söndagarna t. ex. kunde man icke få ut honom ur salongen, dit fru Homais hade ropat in honom för att bära ut barnen, som hade somnat i länstolarna och sutto och skrynklade till kalikåöverdragen, som voro för vida.
Det kom ej många till dessa apotekarens soaréer, ty hans onda tunga och hans politiska åsikter hade småningom kommit byns respektabla personer att draga sig
