100
Den gode patern bemödade sig om att trösta mig i den ytterliga bedrövelse, vari han såg mig försänkt.
Han sade, att han aldrig uppfattat mitt äventyr så, som jag berättade det. Han hade visserligen vetat att jag fört ett oordentligt liv, men han hade föreställt sig, att vad som förmått herr de G. M. att ingripa var något band av aktning och vänskap för min familj, han hade själv icke uppgivit något annat skäl. Vad jag nu omtalade åstadkom en betydande förändring i min ställning, och han betvivlade ej, att den sanningsenliga redogörelse, han ämnade avlägga inför polismästaren, skulle bidraga till min frigivning.
Därpå frågade han mig, varför jag ännu icke tänkt på att låta min familj få några underrättelser om mig, då denna ju icke haft någon andel i mitt fängslande. Jag bemötte detta inkast med att framhålla den smärta jag befarat att vålla min far och den blygsel, jag själv skulle ha känt.
Slutligen lovade han mig att utan dröjsmål begiva sig till polismästaren, om icke för annat så för att förebygga något värre från herr de G. M:s sida, vilken gick härifrån ytterst missbelåten och som har tillräckligt inflytande för att kunna ingiva fruktan.
Jag avbidade den gode paterns återkomst med all den kvalfulla oron hos en olycklig, som väntar på sin dom.
Det var för mig en obeskrivlig plåga att föreställa mig Manon på spinnhuset. Förutom den vanära, som vidlåder detta ställe, visste jag icke på vad sätt
