Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs
101

hon behandlades där, och minnet av några enskildheter, som jag hört om denna styggelsens boning förnyade oupphörligt mina utbrott av sorg och vanmäktig vrede.

Jag var så fast besluten att rädda henne, till vad pris och på vilket sätt som helst, att jag skulle ha satt eld på Saint-Lazare, om det varit omöjligt att komma ut på annat vis.

Följaktligen övervägde jag de utvägar, som kunde stå mig till buds, ifall polismästaren skulle komma att hålla mig kvar mot min vilja. Jag ansträngde min uppfinningsförmåga till det yttersta, jag genomgick alla möjligheter, men jag kunde icke uttänka någon, som erbjöd en säker utväg till flykt, och jag fruktade att bli ännu strängare inspärrad, om jag gjorde ett misslyckat försök.

Jag påminde mig namnen på några vänner, av vilka jag kunde hoppas någon hjälp, men hur finna medel att underrätta dem om min belägenhet?

Slutligen ansåg jag mig dock ha uppgjort en plan så förslagen, att den kunde lyckas, men jag uppsköt dess utförande tills priorn återkommit, om gagnlösheten av hans åtgärd då skulle nödvändiggöra det.

Det dröjde icke länge, förrän han återvände. Jag skönjde icke i hans ansikte de glädjetecken, som pläga åtfölja ett gott budskap.

— Jag har talat med polismästaren, sade han, men jag träffade honom för sent. Herr de G. M.