da honom därtill som ett indirekt redskap, utan att han ens hade kännedom därom.
Se här i korthet min plan: Jag tänkte skriva till Lescaut och ålägga honom samt våra gemensamma vänner omsorgen att befria mig. Den första svårigheten bestod i att tillställa honom min skrivelse, detta skulle bli Tiberges uppgift. Men som denne visste, att Lescaut var min älskarinnas bror, fruktade jag, att han ej skulle vilja åtaga sig detta uppdrag. Jag beslöt fördenskull att innesluta mitt brev till Lescaut i ett annat brev, som jag skulle adressera till en hederlig man av mina bekanta med en anhållan till denne att utan dröjsmål befordra det förra till dess bestämmelse, och då det var nödvändigt att jag träffade Lescaut för att överenskomma med honom att komma till Saint-Lazare och be att få tala vid mig, under föregivande att han var min äldre bror, som kommit till Paris enkom för att göra sig underrättad om mina förhållanden. Jag ämnade sedan rådgöra med honom om de verksammaste och säkraste medlen till flykt.
Priorn lät underrätta Tiberge om min önskan att få träffa honom. Denne trogne vän hade icke förlorat mig ur sikte till den grad, att han var okunnig om mitt äventyr, han visste, att jag befann mig i Saint-Lazare, och han hade måhända icke blivit illa berörd av detta missöde, emedan han trott att det var ägnat att återföra mig till pliktens väg.
Tiberge skyndade att besöka mig på min kammare. Vårt samtal blev av det mest vänskapliga
