förföljelser? Säger du kanske som mystikerna, att det som torterar kroppen är en fröjd för själen? Du vågar icke säga det, ty det är en ohållbar orimlighet. Denna lycka, som du prisar så högt, är således mängd med tusen kval, eller rättare sagt, den är intet annat än en följd av olyckor, varigenom man strävar efter den hägrande saligheten. Men om nu inbillningskraften kommer en att finna njutning i själva dessa lidanden, emedan de kunna föra till ett lyckligt mål, som man hoppas på, varför kallar du då motsägande och vanvettig en alldeles likartad benägenhet hos mig? Jag älskar Manon. Tvärs igenom otaliga bekymmer strävar jag efter att få leva i ro och lycka vid hennes sida. Den väg jag vandrar fram är svår och olycklig, men hoppet att uppnå mitt mål sprider ständigt sin ljuvlighet däröver, och med en stund i hennes närhet skall jag anse mig rikligt belönad för alla de mödor det kostat mig att vinna den.
Alla förhållanden synas mig således lika på din sida och på min, eller om det finnes någon skillnad, så är även den till min förmån. Ty den lycka jag hoppas på är nära, den andra är fjärran, min är av samma natur som smärtorna, det vill säga kännbar för kroppen, den andra är av en okänd natur, som endast tron är förvissad om.
Tiberge syntes förskräckt över dessa argument. Han ryggade tillbaka ett par steg, i det han med sin allvarligaste min sade, att vad jag nu yttrat icke blott innebar en kränkning av sunda för-
