106
nuftet utan utgjorde jämväl en olycklig, gudlös sofism.
— Ty denna jämförelse, tillade han, av ändamålet med dina lidanden och dem, som religionen kan förebringa, är en hädisk och vidunderlig tanke.
— Jag medger, svarade jag, att jämförelsen inte är lämplig, men märk väl, det är inte på den mina slutsatser stödja sig. Jag har endast för avsikt att utreda, vad du betraktade som en motsägelse i ståndaktigheten hos en olycklig kärlek, och jag tror mig ha till fullo bevisat, att om en sådan motsägelse förefinnes, kan du lika litet som jag undkomma den. Del är blott i detta avseende jag har jämnställt de båda förhållandena, och jag framhärdar häri. Du svarar måhända, att dygdens mål är oändligt mycket högre än kärlekens. Det bestrider jag inte. Men är det därom frågan rör sig? Är det inte snarare frågan om den styrka vardera giver oss att uthärda lidanden? Låt oss döma därom efter verkningarna. Hur många avfällingar från den stränga dygden finns det icke… och hur få från kärleken! Du svarar kanske ytterligare, att om utövningen av det goda medför lidanden, så äro dessa dock ej oundvikliga och nödvändiga, att det inte längre finns vare sig tyranner eller kors och att man ser en mängd dygdiga människor föra ett fridfullt och angenämt liv? Då svarar jag dig likaledes, att det finnes ostörda och av lyckan gynnade kärleksförbindelser, och vad som dessutom gör ännu en skillnad, vilken är ytterst förmånlig för min sak… jag tilläg-
