110
synnerhet sedan min inspärrning genom priorns eftergivenhet blivit något mildrad. Dörren till min kammare hålles inte längre låst, jag har frihet att promenera i munkarnas gallerier, men alla trapporna äro tillstängda med tunga portar, som hållas noggrant låsta både natt och dag, varför det är omöjligt att undkomma endast genom list.
— Hör på, återtog jag efter att en stund ha begrundat ett infall, som tycktes mig förträffligt. — Skulle ni kunna skaffa mig en pistol?
— Med lätthet, svarade Lescaut, men ämnar ni då döda någon?
Jag försäkrade, att jag så föga avsåg något sådant, att pistolen inte ens behövde vara laddad.
— Giv mig den i morgon, tillade jag, och försumma inte att klockan elva på kvällen infinna er mitt emot porten här, tillsammans med två eller tre av våra vänner. Jag hoppas kunna sluta mig till er där.
Han yrkade förgäves på att få veta något närmare. Jag sade, att ett företag, sådant som det jag hade i sinnet, inte kunde förefalla förnuftigt, förrän det lyckats. Jag bad honom därefter att ej stanna längre, så att han desto lättare skulle få återse mig i morgon.
Han kom tillbaka enligt uppgörelse och insläpptes lika beredvilligt som förra gången. Han hade antagit en allvarsam uppsyn, och ingen kunde tro honom vara annat än en hedersman.
Så snart jag fann mig rustad med redskapet till min befrielse, tvivlade jag knappast på framgången
