av min plan. Den var egenartad och djärv, men vad allt var jag icke i stånd till med de bevekelsegrunder, som besjälade mig!
Sedan jag fått tillstånd att lämna min kammare och spatsera i gallerierna, hade jag iakttagit, att portvakten varje kväll till priorn överlämnade alla nycklarna, och att det därefter rådde en djup stillhet, som tillkännagav, att alla dragit sig tillbaka.
Jag kunde oförhindrat genom en förbindande korridor begiva mig från min kammare till priorns. Min avsikt var att fråntaga honom nycklarna och skrämma honom med pistolen, ifall han gjorde någon svårighet vid att lämna mig dem, samt att sedan med tillhjälp av dessa nycklar bana mig väg ut till gatan.
NIONDE KAPITLET.
Jag avbidade med otålighet den lämpliga tiden för min flykt. Portvakten infann sig vid den vanliga timmen, det vill säga strax efter klockan nio. Jag lät ytterligare en timme förgå för att vara säker på, att alla munkar och tjänare insomnat.
Slutligen begav jag mig iväg, rustad med mitt vapen och ett brinnande ljus. Jag knackade först helt sakta på paterns dörr för att väcka honom utan buller.
