Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs
115

— Vi måste befria henne, sade jag till mina tre vänner. Det är endast i detta syfte jag önskat återfå friheten. Jag ber, att ni bistår mig med er fintlighet… vad mig själv beträffar skall jag i detta företag insätta ända till mitt liv.

Lescaut, som icke saknade skarpsinne och förtänksamhet, föreställde mig, att man måste gå sakta och varsamt till väga. Min rymning från Saint-Lazare och det missöde, som därvid drabbat mig, skulle ovillkorligen orsaka uppståndelse, polismästaren skulle låta efterspana mig, och han hade långa armar… kort sagt, om jag inte ville utsätta mig för någonting ännu värre än Saint-Lazare, gjorde jag bäst i att hålla mig gömd några dagar för att lämna mina fienders första hetta tid att svalna.

Hans råd var klokt, men detsamma borde jag ha varit för att kunna följa det. Så mycken overksamhet och försiktighet kunde ej förlikas med min passion. Hela min eftergivenhet inskränkte sig till ett löfte, att jag skulle sova över morgondagen. Han stängde in mig i sin kammare, där jag stannade till kvällen.

En del av denna tid fördrev jag med att uttänka förslag och utvägar till Manons befrielse. Jag var fast övertygad om, att hennes fängelse var ännu mer otillgängligt än mitt hade varit. Det kunde ej bli fråga om styrka och våld… här tarvades list och förslagenhet. Men själva uppfinningsförmågans gudinna skulle icke ha vetat att finna sig till rätta.