Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

8

upplysa er om orsaken till hennes olycka. Han har följt henne hit ända från Paris, och nästan hela tiden gråtit. Han måste vara hennes bror eller hennes älskare.

Jag vände mig åt den vrå av rummet, där den omtalade unge mannen satt. Han tycktes försänkt i djupa och smärtsamma drömmerier, jag har aldrig sett en mer levande bild av sorgen. Han var enkelt klädd, men man igenkänner vid första ögonkastet en man av börd och bildning. Jag närmade mig honom, han upplyfte huvudet, och jag såg i hans ögon, i hans anletsdrag och i alla hans rörelser en så fin och ädel prägel, att jag genast kände mig välvilligt stämd mot honom.

— Låt mig inte störa er, sade jag, i det jag satte mig bredvid honom, men skulle ni möjligen vilja tillfredsställa min önskan att få veta något om denna vackra unga kvinna, som inte alls synes mig danad för den sorgliga belägenhet, vari jag ser henne?

Han genmälde artigt, att han ej kunde meddela mig, vem hon var utan att giva sig själv tillkänna, och att han hade starka skäl för att önska förbliva okänd.

— Jag kan i alla fall säga er, vad dessa uslingar alltför väl veta, fortfor han, pekande på stadsvakterna, nämligen att jag älskar henne med en passion så våldsam, att den gör mig till den olyckligaste av alla människor. Jag har i Paris gjort alla ansträngningar för att utverka hennes frihet, men böner, list och våld, allt har varit fruktlöst. Jag har tagit mitt