Ehuru jag icke hyst det minsta tvivel om att min begäran skulle villfaras, förundrade jag mig dock över att ha fått den uppfylld för så gott pris, det vill säga utan att han bannat mig för min obotfärdighet. Men jag bedrog mig, då jag trodde, att jag skulle gå alldeles fri från hans förebråelser, ty då han räknat upp pengarna och jag beredde mig att lämna honom, bad han mig att följa honom ett stycke i alléerna.
Jag hade icke yttrat ett ord om Manon, och han var okunnig om att hon befann sig i frihet. Hans moralpredikan rörde sig därför endast om min oförvägna rymning från Saint-Lazare och om hans farhågor att jag i stället för att tillgodogöra mig de lärdomar jag fått, skulle sjunka tillbaka i mina utsvävningar.
Han omtalade, att han dagen efter min flykt kommit på besök till Saint-Lazare, och då blivit ytterligt bestört, när han erfor, på vad sätt jag undkommit. Han hade därefter haft ett samtal med priorn, den gode fadern hade ännu icke hämtat sig från sin förskräckelse men hade likväl varit nog ädelmodig att för polismästaren dölja omständigheterna vid min flykt samt förhindrat att portvaktens död blev känd utanför klostret.
Jag hade således ingen orsak till oro från det hållet. Men om det återstod mig det minsta grand förnuft, förmanade han, så skulle jag draga nytta av den lyckliga vändning försynen gav åt mina angelägenheter. Jag borde börja med att skriva till
