146
hade bibehållit sig även efter hemkomsten. Jag darrade tvivelsutan vid varje ord jag hörde.
— Är du alldeles säker på, frågade jag betjänten dystert, att dina ögon inte bedragit dig?
Han tog himlen till vittne på sin sannfärdighet. Jag vet icke, vad mitt hjärtas kval skulle ha drivit mig till, om inte Manon, som hört mig komma hem, gått mig till mötes med otålig min och klagande över min långsamhet.
I stället för att avbida mitt svar överhopade hon mig med smekningar, och så snart hon fann sig ensam med mig, gjorde hon mig livliga förebråelser över den vana jag tagit mig att komma så sent hem.
Då min tystnad gav henne tillfälle att fortsätta, yttrade hon vidare, att jag på tre veckor inte tillbringat en hel dag tillsammans med henne, att hon inte kunde fördraga så långa skilsmässor, att hon ville rå om mig åtminstone en dag då och då, och att hon redan dagen därpå ville ha mig hos sig från morgon till kväll.
— Det ska du få, var lugn för det, svarade jag litet tvärt.
Hon tycktes icke alls fästa sig vid min dysterhet, och i sin glädje, som verkligen var påfallande livlig, skildrade hon omständligt, hur angenämt hon tillbringat sin dag.
— Sällsamma flicka, tänkte jag för mig själv. — Vad har jag väl att vänta efter detta förspel?
Vårt första skilsmässoäventyr dök upp i mitt minne. Jag tyckte mig dock bakom hennes glädje och
