150
Under denna tokiga harang, som hon tydligen hade funderat ut i förväg, gjorde jag fruktlösa ansträngningar att lösgöra mig, och förbarmande mig över en man av börd och bildning, kände jag mig böjd att genom något hövligt yttrande gottgöra denna lilla skymf. Men han hämtade sig lätt nog, och hans svar, som jag fann något plumpt, betog mig lusten därtill.
— Mademoiselle, sade han med ett tvunget leende, jag har verkligen fått ögonen öppna, och jag finner er vara betydligt mindre nybörjare än jag föreställt mig.
Därpå avlägsnade han sig genast utan att kasta en blick på henne och tillade med lägre röst, att de franska kvinnorna inte voro mer värda än de italienska. Vid detta tillfälle fanns det ingenting, som lockade mig att ingiva honom bättre tankar om det täcka könet.
Manon släppte mitt hår, kastade sig i en länstol och började skratta, så att det genljöd i rummet.
Jag vill icke förneka, att jag blev rörd i mitt hjärtas innersta av ett offer, som jag icke kunde tillskriva annat än kärleken. Skämtet tycktes mig dock överskrida det tillbörligas gränser. Jag gjorde henne milda förebråelser för detta.
Hon berättade då, att min rival, sedan han flera dagar förföljt henne i Boulogneskogen och genom minspel antytt sina känslor, tagit sig till att göra henne en öppen kärleksförklaring, åtföljd av hans namn och samtliga titlar, i en skrivelse, vilken han
