12
på Gyllene Lejonet, där vi av vissa orsaker nödgades tillbringa hela dagen och den följande natten. Då vi på eftermiddagen strövade omkring på gatorna, trodde jag mig plötsligt varsebliva samme unge man, som jag träffat i Passy. Han var mycket torftigt klädd och ännu blekare än första gången jag såg honom. Han bar i handen en gammal kappsäck, vilket tydde på att han nyss anlänt till staden. Som hans ansikte var alltför vackert för att icke lätt nog igenkännas, såg jag genast, vem det var.
— Jag måste tala några ord med den där unge mannen, sade jag till markisen.
Hans glädje var obeskrivlig, då han i sin tur igenkände mig.
— Ah, min herre, utropade han, i det han kysste min hand. — Jag får således ännu en gång uttrycka min eviga tacksamhet för er!
Jag frågade honom, varifrån han kom. Han svarade, att han kom sjövägen från Havre, dit han kort förut anlänt från Amerika.
— Ni tycks inte vara så synnerligen välförsedd med mynt, sade jag. — Begiv er till Gyllene Lejonet, där jag tagit in. Jag kommer efter om en liten stund.
Jag återvände i själva verket mycket snart, ty jag var uppfylld av otålighet efter att få veta de närmare omständigheterna av hans olycksöde och hans Amerika-färd. Jag överhopade honom med vänskapsbetygelser och gav order att ingenting fick fattas honom på värdshuset. Jag behövde icke be honom, att han skulle berätta sin levnadshistoria.
