själv åhörde dem, hon då skulle ha styrka nog att tillbakavisa dem.
Jag yppade min tanke för herr de T., vilken invände, att detta var en ytterst vansklig sak.
— Jag medger det, svarade jag, men utöver alla skäl, som någon kan ha att vara säker på sin käresta, har jag också att räkna på hennes tillgivenhet. Det skulle endast vara anbudens storlek som kunde blända henne, och jag har ju sagt er, att hon är alldeles fri från vinningslystnad. Hon älskar sin bekvämlighet, men hon älskar också mig, och som mina affärer för närvarande stå, kan jag inte tro, att hon framför mig kunde föredraga sonen till den man, som inspärrat henne på spinnhuset.
Kort sagt, jag framhärdade i min avsikt, och ensam med Manon berättade jag utan omsvep för henne allt, vad jag nyss erfarit.
Hon tackade mig för min goda tanke om henne och lovade att upptaga G. M:s anbud på ett sätt, som skulle beröva honom lusten att förnya dem.
— Nej nej, sade jag, det går inte an att reta honom med någon ohövlighet, han kan göra oss skada. Men du vet nog, du lilla skälm, tillade jag skrattande, hur man skall göra sig kvitt en obehaglig beundrare.
Efter en stunds funderande återtog hon:
— Jag har fått en förträfflig idé, och jag är riktigt stolt över den. G. M. är son till vår värste fiende, lät oss hämnas på fadern, inte genom hans son men
