Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs
167

— Gå, utropade jag, och framför till förrädaren G. M. och hans falska älskarinna den förtvivlan, vari hennes eländiga brev störtat mig! Men säg dem också, att de inte skola förnöja sig däröver länge och att jag skall sticka ned dem båda två med min egen hand.

Jag kastade mig ned på en stol, min hatt föll åt ena sidan, min käpp åt den andra. Två bittra tårefloder begynte strömma ur mina ögon. Det anfall av raseri, som hastigt övergått mig, förbyttes i en djup smärta. Jag kunde på en lång stund endast gråta, sucka och jämra mig.

— Kom hit, mitt barn, kom hit, utbrast jag därpå, vänd till den unga flickan, eftersom det är dig man sänt att trösta mig! Säg mig, om du vet någon bot för raseri och förtvivlan, för lusten att taga sitt eget liv sedan man dödat två trolösa, som inte förtjäna att leva. Ja, kom hit, fortfor jag, då hon ängsligt och tveksamt började närma sig, kom hit och torka mina tårar, kom och återskänk friden åt mitt hjärta, kom och säg att du älskar mig, så att jag må vänja mig vid att vara älskad av någon annan än min trolösa. Du är vacker, jag kan måhända älska dig tillbaka.

Det stackars barnet, som knappast var sexton eller sjutton år och tycktes vara mer sedesam än sina likar, var tydligen ytterst häpen över denna besynnerliga scen. Hon närmade sig likväl för att hugna mig med några smekningar, men jag stötte henne genast tillbaka.