SEXTONDE KAPITLET.
Manon satt och läste. Återigen fick jag orsak att förundra mig över denna sällsamma flickas karaktär. Långt ifrån att bli förskräckt eller visa sig förlägen vid min åsyn, ådagalade hon endast de svaga tecken till överraskning, som man icke kan undertrycka vid anblicken av en person, som man trodde vara långt borta.
— Ah, är det du, min älskling, utropade hon och omfamnade mig med sin vanliga ömhet. — Store Gud, vad du är vågsam! Vem kunde väl ha väntat dig här i dag?
Jag befriade mig ur hennes armar, och i stället för att besvara hennes smekningar avvärjde jag dem med förakt och tog ett par steg tillbaka från henne.
Denna rörelse bragte henne ur fattningen. Hon stod kvar i samma ställning och fäste blicken på mig, i det hon skiftade färg.
Jag var i själva verket så förtjust över att återse henne, att jag knappast hade styrka att banna henne. Likväl blödde mitt hjärta ännu av den grymma oförrätt hon tillfogat mig, jag återkallade den livligt i mitt minne för att uppegga min harm och sökte få mina ögon att lysa av en annan eld än kärlekens.
