min död! Du låtsar en bedrövelse, som du inte kan känna. Det största av dina bekymmer är utan tvivel min närvaro, som alltid varit oläglig för dina nöjen. Öppna dina ögon och se vem jag är… man gjuter inte så ömma tårar för en olycklig, som man bedrager och hjärtlöst överger.
Hon kysste mina händer utan att byta om ställning.
— Flyktiga Manon, begynte jag åter, otacksamma och opålitliga flicka, var äro dina löften och dina eder? Du tusenfalt obeständiga och grymma käresta, var har du gjort av den kärlek, som du svor mig senast i dag? Rättvisa Himmel, kan en trolös kvinna så driva gäck med dig efter att så heligt ha åkallat dig som vittne? Är det då meneden, som blir belönad? Och förtvivlan, övergivenhet väntar troheten och beständigheten!
Dessa ord ledsagades av så bittra betraktelser, att jag ofrivilligt lät undslippa mig några tårar. Manon märkte det på förändringen i min stämma och bröt äntligen sin tystnad.
— Jag måtte väl vara brottslig, sade hon sorgmodigt, eftersom jag kunnat vålla dig så mycken smärta och sinnesrörelse, men må Försynen straffa mig, om jag trott mig vara det eller ens haft en tanke på att bli det.
Detta uttalande tycktes mig så blottat på förnuft och uppriktighet, att jag icke kunde återhålla ett utbrott av vrede.
