Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs

176

— Avskyvärda hyckleri, utbrast jag. — Jag ser tydligare än någonsin, att du är en skälm och en falsk varelse. Nu först känner jag din eländiga natur! Farväl, usla kvinna, fortfor jag och steg upp, hellre dör jag tusen gånger, än jag hädanefter har det ringaste att skaffa med dig. Må himlen straffa mig, om jag någonsin bevärdigar dig med så mycket som en blick! Stanna hos din nye älskare, älska honom, avsky mig, avsäg dig heder, känsla och sunt förnuft. Jag skrattar däråt, det är mig likgiltigt!

Hon blev så förskräckt över detta utbrott, att hon, alltjämt liggande på knä vid stolen, från vilken jag rest mig, darrande betraktade mig, utan att våga andas. Jag gick ytterligare några steg mot dörren med huvudet vänt mot henne och blicken fästad på henne. Men det hade krävts, att jag förlorat alla mänskliga känslor för att kunna förhärda mig mot sådana behag.

Jag var så långt ifrån att äga denna barbariska styrka, att jag, på en gång övergående till motsatt ytterlighet, återvände till henne eller rättare störtade emot henne utan besinning.

Jag tog henne i mina armar och överhöljde henne med ömma kyssar, jag bönföll om förlåtelse för min häftighet, jag tillstod, att jag var en grobian, som inte förtjänade att vara älskad av en sådan kvinna som hon.

Jag nödgade henne att sätta sig, och sedan jag i min tur lagt mig på knä, besvor jag henne att höra på mig.